En vådlig skidtur

Inledning

Släktforskning handlar för mig  inte som många tror om att bygga ett gigantisk nätverk av människor. För mig handlar det mycket om att förstå var jag kommer ifrån. Att levandegöra de som levt före mig och är en förutsättning för att jag finns. Här nedan görs ett försök att lyfta fram Beata Johansdotter som är en släkting i rakt nedstigande led. De flesta händelser som dokumenterats i historien handlar om män och även om Beatas make var väldigt intressant, vill jag lyfta henne och kvinnornas omtanke. Med järnvilja, mod och kärlek har de banat väg för oss som kommer efter.

En vådlig skidtur (baserad på fakta men klädd med fiction)

Beata stod med famnen full av ved. Ved som skulle ge värme i den lilla stugan och även till brödbaket. Stugan kändes tom och ödslig sedan den stora barnaskaran, sedan länge  flyttat hemifrån. Tretton barn hade hon fött, varav tio nått vuxen  ålder och var i livet. Hon var fortfarande stark trots en ålder på sextiofyra snart sextiofem år. Det var den 23 december nådens år 1793.

Trots att hon och klockaren Eric Hansson fostrat en stor barnaskara väntas ingen komma på besök under julen. Var och en hade nog med sitt tänkte hon där hon stod och tittade ut över över nejden. Någon sol syntes inte i den tidiga morgonen. Kylan gick genom märg och ben. Hon kisade. Ögonen var inte vad de varit. Visst kom det någon med häst och släde längs vägen från söder? Jo, visst gjorde det. En främling som närmade sig sakta. Hon undrade vad han kunde vilja. Något var det väl eftersom han vinkade ivrigt. Hon väntade med armar och rygg som började värka av tyngden från veden.

- God dag, är det Beata? Mannen lutade sig åt sidan och snöt sig så en stor snorloska landade på den vita snöytan.

-  Jo, det är det, Beata lät lite avvaktande. Man kunde aldrig vara säker på främlingar. Det är gott att Erik är i stugan så hon kan larma om det behövs.

- Jag har hälsningar från Maria. Hon är sjuk och är sängliggande, eller hon borde vara det, men barnen och hushållet gör det svårt för henne. Särskilt när maken måste ägna mycket tid åt jakt för födans skull. De har det inte fett i stugan. Mannen verkade känna Maria väl och det var inte konstigt, då det visade sig att Johan Eriksson som han hette liksom Maria, bodde i Sandsele. Han var på väg till Sorsele för att göra affärer för sin husbondes räkning.

- Han ska ha tack för hälsningarna, Beata både lät och såg bekymrad ut. Men hur det var kände hon att nu måste veden in, innan armar och rygg domnade. Hon vände ryggen åt Johan och hörde när han smackade igång hästen för sin vidare resa. Alla har nog med sitt tänkte hon. Alla har nog med sitt.

- Är du tokig kvinna? Det är mer än tre mil till Maria. Eric var bekymrad. Den skidturen i sträng kyla skulle vara sträng även för en ung människa. Han skulle själv inte klara det med värk i höften. Visst var Beata stark, men det fick väl finnas någon måtta. 

- Tokig eller inte, Maria är sjuk och inte heller ung. Inte kan jag väl lämna henne och barnen åt sitt öde? Beatas gröna ögon blixtrade och Eric insåg att här hjälper inga böner. Hon hade redan bestämt sig. Det hade hon gjort innan hon ens klivit över tröskeln med famnen full av ved. 

Några timmar hade nu gått sedan Beata fick beskedet om äldsta dotterns besvärliga situation. Morgonens iskyla hade släppt något märkte hon när hon stack in näbbstövlarna under skidremmen. Det blir nog reda med detta också tänkte hon när hon skjutsade på med staven för att få fart. Det hade inte snöat på ett tag så snön var packad och lätt att åka på.

Kylan hade släppt? Eller var det så att hon blivit varm av skidåkningen? Beata hade knappt åkt en halvmil och precis passerat Övre Saxnäs när hon såg mörka skyar samla sig från från väster. Orolig ökade hon takten, så gott krafterna tillät. Om det började snöa skulle nysnön göra de dryga två och en halv milen som hon hade kvar väldigt jobbiga och hon skulle kanske inte komma fram förrän sent på kvällen. Tanken på Maria och barnen sporrade henne till nya krafttag. Snö eller inte? Det kan bara gud råda över tänkte hon och kämpade uppför en brant backe. Snart bär det utför och lite vila får jag då sa hon tyst till sig själv.

Plötsligt började det snöa ymnigt, men Beata hade goda krafter och kunde följa stigen. Spåren efter Johans släde syntes ännu. Men snöfallet ökade samtidigt som blåsten blev allt starkare. En snöstorm! Nu började hon bli orolig på allvar. Det blev allt svårare att följa stigen. Vinden drog genom kläderna och kylde snabbt ner henne.

Skogen stod nu tät omkring henne. Snön yrde så hon såg knappt något och kylan spred sig i hela kroppen. Fötterna hade alldeles domnat bort. Plötsligt öppnar sig skogen och hon anar ett snötäckt träsk. Det kan vara Hufta träsk tänker hon, eller ett annat. Hon hade ingen aning. Hon hade helt villat bort sig och tankarna på Maria hade nu ersatts av ångest. Hur ska detta gå tänkte hon.

Därefter blir allt vitt för ögonen och hon tänker att det går som gud vill.

Baserat på boken Örträskfinnarnas Ättlingar (LL)

Klockare Eric Hansson i Stensund K. Hustru Beata Johansdotter ihjälfrusen 1793-12-23 och begravd 1794-03-02 Beata hade fått höra att hennes äldsta dotter Maria Eriksdotter i Sandsele var sjuk och behövde hjälp. Därför beslöt hon sig för att åka skidor till Sandsele men for vilse i skogen och frös ihjäl.